moments in life.

Jag vaknar på sjukhuset. Hela mitt huvud bultar och jag svär på att det snart kommer explodera. Jag ser min mamma sitta i en stol brevid mig. Hon har fortfarande inte märkt att jag vaknat. Jag vänder mig om för att se om det finns någon klocka. Jag hittar ingen klocka men jag ser min väska ligga på marken. Jag tar upp den då jag hör mamma säga:
- Gumman är du vaken?
- nej mamma, jag bara sitter upp och tar upp min väska.. säger jag lite ironiskt.
- åhh, älskling jag var så orolig när jag hörde att de ringde från sjukhuset! Hur kan du ha slagit dig såhär?!
Jag skulle precis förklara för henne om Oskar men jag avbryts av en knackning på dörren och in kliver ett igenkänt ansikte. Det var Oskar.
- hej, kan jag få prata med Amanda ifred tack?
- självklart Oskar!
Mamma går ut ur rummet. Jag kollar på honom med en arg och rädd blick.
- Vad vill du Oskar?
Han lägger blommorna han hade med sig på ett bord och sätter sig sedan på min sängkant.
- Be om ursäkt. Jag är så ledsen Amanda, jag kan inte fatta att jag gjorde så mot dig. Jag mår skit och var så orolig för dig när jag sprang därifrån. Snälla jag ber dig, förlåt mig?
Under hela tiden han prata så vågade han inte kolla mig i ögonen.
- Oskar, tror du seriöst att jag bara kommer föråta dig så där? Du slog mig medvetslös! Du tror att komma hit med lite blommor och en ledsen min ska göra allt bra igen?
- nja.. Ja-jag.. är ledsen.
- A, men vet du vad det är jag med.
Han bara sitter där tyst, pillar på sina fingrar. Jag ser hur en tår faller ner i hans knä.
Jag skulle precis be han att gå när han plötsligt säger.
- Snälla polisanmäl inte mig? Hela min framtid skulle bli försörd.
- Jag vet inte...
Vi sitter tysta en stund tills en doktor och min mamma kommer in i rummet.
- Hejsan amanda, jag är din doktor Philip. Hur mår du?
- Hej, sådär.. En fruktansvärd huvudvärk.
Oskar reser sig upp och ställer sig brevid mamma.
Doktorn kollar om jag har feber, kollar i min mun och så vidare.
- Du har hade en hård hjärn skakning men du kommer bli bra och kan få åka hem ikväll. Men hur hände detta?
Jag kollar på Oskar, han kollar ner i marke först men sedan kollar han på mig med ett olyckligt leende och nickar lätt. Jag förståd att det betydde att det var okej att berätta. Även om han inte ville. Jag visste det var det rätta.
- Jag-jag trilla... Eller ja asså det var så mycket folk i stan och jag knuffades ner på marken och sedan när jag skulle resa mig så knuffade det mig igen så jag trilla ner för en sten trappa. ..
Oskar kolla på mig med en förvånad men lättnad blick. Även om det var det rätta att egentligen berätta så kunde jag inte. Han hade gjort mig så lycklig, varit där för mig när jag behövde han. Han förkänade att få en bra framtid.
- Aha, jo jag hörde det var något känt band eller så i stan idag. Så det var nog deras fans.
- mmm...
- Jag tycker att det ska ha poliser och ordningsvakter ska ha koll på sånt så att sånt här inte händer! säger mamma högt och bestämt.
- asså mamma...
Doktorn skriver i lite papper och sedan går han ut ur rummet med mamma.
Det blev helt tyst i rummet.
- Varför berätta du inte?
- Jag vet inte. Du har varit där för mig när jag hade det svårt och så...
- tack Amanda, om du bara visste hur mycket det betyder.
- varsegod... Du, jag behöver nog vila och så..
- ja, självklart! ehhm, jag går nu då.
- jah..
Han kramar om mig och säger att jag ska krya på mig.
Jag lägger mig ner under täcket. Huvudet har blivit bättre, men det gör fortfarande ont som helvete.
Jag sluter mina ögon. Tänk vilken tur jag hade. Att jag var på just den gatan, just den tiden, just den dagen då ''han'' var där. Och hans ögon. Hans vackra, vackra ögon. Jag ligger och tänker på honom i säkert 10 min. Innan jag förstår. SHIT. Jag faller för en kille som jag träffat en gång ihela mitt liv. Jag kommer inte ihåg hur han såg ut. Jag vet inte äns vad han heter! Herregud. Vad håller jag på med. Han har säkert flickvän, om inte smabo eller kanske till och med fru och han har säkert redan glömt bort mig. Jag tvingar mig själv att sluta tänka på honom.

---

Dagen senare.

Det var fett skönt att komma hem igår. Huvudet har slutat värka och jag är på faktiskt ganska bra humör. Min syster kom in med frukost på sängen imorse och hela min facebook var propfull med logginlägg. Alla undrade hur jag mådde och vad som hade hänt.
Vädret var underbart, solen sken och himlen var helt blå. Inte ett enda moln. Jag satt ute på balkongen och sola när jag kom ihåg. London, jobbet, mailet! SHHHIT! helvete, helvete, helvete! Jag skulle ju svara så fort jag såg det! Åh nej snälla säg att det inte är försent.
Jag sprang in på mitt rum och slängde mig mot datorn. Jag tog upp mailet och ringde nummret.
- Hello!
- Hello, its Amanda!
- oh we so glad you called! You sounded perfekt for us.
- I'm so happy you like me and I would love to work for you.
- perfekt! When can you start?
- I have nothing planed for summer so when it fits for you?
- I know its fast but can you maby come next week?
- yeah I think so!
- GREAT! Our family will love you! We send you a flight ticket!
- okey, awesome!
- Then see you next week then?
- Yes!
- bye bye!
- bye.

Jag kan inte fatta det! Jag ska flytta till London om en vecka. Jag är så lycklig men ändå lite rädd samtidigt.. Det är ett stort steg att flytta hemmifrån och ett ännu större att flytta till London. Men jag känner på mig att denna sommaren kommer bli den bästa på länge!