moments in life.

flygplanet landar och alla är berädda att kliva ur, Harry står bakom mig i kön. Jag känner hur han kommer närmare och närmare. När vi kommit ut från flygplanet känner jag hur Harry viskar i mitt öra: I'm going to miss you.
Jag vänder mig om men han är plötsligt borta. Konstigt. Jag fortsätter in i flygplatsen och det är helt fullt av skrikande tjejer.
Jag går dit mina väskor kommer. Jag kollar mig omkring och ser inte Harry någonstans, han tog antagligen en annan väg. När mina väskor har kommit så fortsätter jag ut i flygplatsen. Familjen skulle möta mig där. Jag kollar mig omkring och hör plötsligt någon ropa mitt namn, jag vänder mig om och ser familjen.
4 st systrar, 1 mamma och 1 pappa.
- AMANDA, over here! ropar en av döttrarna.
Jag går bort till dem med ett leende på läpparna.
- Welcome to London Amanda, säger mamman i familjen.
- thank you!                              
Alla presenterar sig och vi bär av hemmåt.                                                                              
Vi stannar och kör upp på en tomt, ett stort hus, fint som fan.                
Jag kände på mig att jag skulle trivas.                                                
De hjälper mig in med väskorna och visar mig mitt rum.
Jag börjar plocka upp mina saker när jag hör en knackning på dörren och in kommer Johannah.
- Are you ready to take a trip around London?
- Always!
Så vi bär oss av, hela London är så mycket mer än vad jag trodde. Det är helt fantastiskt! Vi går runt i säkert 2 timmar och kollar runt, Daisy och Phoebe är väldigt pratglada och pratar om allt från toaletter till shoppingcenter. 
Vi stannar och äter på ett caffee. Jag och Lottie går fram för att beställa, men när vi står i kön så kommer några tjejer fram till oss.
- Are you Lottie Tomlinson?
- Yes, svarar Lottie.
- Omg, can we take a photo with you?
- Sure.
De tar bilden, tackar och går sedan.
Jag kollar på Lottie med en förvirrad blick.
- Are you famous or somthing? frågar jag.
- No, or yes maybe a little, its just because I'm Lou's little sister.
- Lou? Oh your brother! Is he famous?
Hon kollar på mig som om jag vore en idiot.
-  Wait, you don't know?
- Know what?
- That our brother Louis Tomlinson is in a band called One Direction? They like world famous.
- oh, no I had no idea. This is awkward..
Hon skrattar lite och sedan beställer vi. När vi kommer tillbaka till de andra berättar Lottie att jag inte visste. SÅ PINSAMT. Alla skrattar, till och med jag. De berättar om Louis och hans liv. Han verkar va en dröm kille i deras beskrivning. Jag längtar tills jag får träffa honom.

mamman: Johannah
pappan: Mark
älsta systern: Charlotte (Lottie)
yngst syster: Felicite (Fizz)
tvillingarna: Daisy and Phoebe

---

Harrys perspektiv.

Jag går bakom henne. Tätt intill. Hennes hår luktar vanlij. Åh vad jag älskar vanlij. När vi kommit ut från flygplanet visar en polis oss vägen vi ska ta för att slippa allt kaos, men innan vi var tvungna att gå så var jag bara tvungen att säga hejdå till Amanda så jag viskar i hennes öra: I'm going to miss you.
Men innan hon hinner vända sig om så drar Louis iväg mig. Vi får vänta i ett rum ett tag innan det är dags att åka till Frankrike.

okej läsare!
Ska börja skriva ett till kapitel nu, men ville bara skriva att om ni har några frågor så är det bara att kommentera samma sak om ni har tips till FF:en! :D

hoppas ni gillar den och fortsätt kommentera!

P&K!

Amandas perspektiv.

Han kollar på mig med det mest underbara leendet jag någonsin sätt
- Hello there säger han.
- hi, svarar jag lite blygt.
Jag jag skulle precis flytta mig då jag ser att ''matvagnen'' är påväg ut. Jag kollar på ''Han'' och sedan på flygvärdinnan. Tydligen så vägrar flygvärdinnan vänta med att gå ut med vagnen så jag och ''Han'' tvingas pressas ihop mot varandra. Jag känner hans andedräkt i mitt ansikte. Hela hans kropp är varm. Till min förvåning så luktar han faktiskt ganska gott.
Det känns som om hela världen går i slowmotion. Mitt hjärt börjar banka snabbare och snabbare.
Jag vågar inte möta hans blick, men ändå så lyfter jag huvudet upp och ser han. Han kollar mig rakt in i ögonen.
Jag har nog aldrig stått så här nära någon. Hans leende har gått från ett stort varmt leende till ett litet sött pinsamt leende. När vagnen passerat så trodde jag att ''Han'' skulle flytta sig direkt men istället så står han kvar. Inte en lång stund, bara några sekunder. Men det kändes som en evighet. Han kollar mig i ögonen och ler. Jag gör det samma. Det känns som om hela tiden har stannat och allt jag ville var att pressa mina läppar mot hans. Men jag kunde inte. Man kysser inte en främling.
Han tar ett steg tillbaka och jag vänder mig om och går. Men när jag kommit halv vägs till mitt bås vänder jag mig om, jag vara bara tvungen och se honom en gång till. Men när jag vänder mig om möts jag till förväning, han stod där borta vid toaletten och kollade på mig. Hans blick mötte min. Jag sänker min blick till marken och fortsätter sedan gå frammåt.
Hela min mage fylls av glädje. Jag vill skutta fram till mitt bås, men nej det skulle bara se konstigt ut.
Jag sätter mig ner i mitt bås och tar upp boken igen.
Men jag fick inte så mycket läst innan jag hör en knackning på mitt bås och ''dörren'' öppnas. Jag lyfter upp min blick från boken då jag ser ''Han'' igen. Han står och lutar sig mot båsetskant med ett litet blygt leende.
- What are you reading?
- Moby dick.
- oh, is it good?
- yeah!
- by the way, I'm Harry.
- nice to meet you Harry, I'm Amanda.
- nice to meet you to Amanda!
Han sätter sig ner brevid mig och jag känner hur jag blir alldeles varm inombords. Vi pratar om allt möjlligt, familj, liv, vart vi ska o.s.v. Efter ett tag så kollar han på mig och frågar.
- you don't really know who I'am?
- ofcourse I know, you are Harry?
- No, its not that.
- Then what is it?
Han kollar ner ett litet tag innan kollar på mig med ett leende och säger.
- nothing.
- no, what tell me? säger jag glatt och nyfiket.
- no, its nothing.
- sure?
- yeah, I'm sure.
Vi fortsätter och pratar och skrattar ända tills lampan som visar att man måste spänna fast sig tänds igen.
- I think I most go back to my seat now..
- yeah..
Han kollar på mig med en blyg blick och frågar sedan.
- can I get your number?
Jag känner hur mitt ansikte fylls med gädje.
- ofcourse!
Han tar fram sin mobil och jag säger mitt nummer. Sedan säger han hejdå, men precis innan han ska resa sig upp och gå så böjer han sig fram och ger mig en puss på kinden. Hela mitt ansikte bli rött. Han ler och går sedan.
Jag är tvungen att nypa mig själv för att se till så att jag inte drömmer.
Flygvärdinnorna går runt och ser till så att alla har stängt av mobiler, datorer mm och vi flyger närmare och närmare land. Jag kollar ut i fönstret och ser hela London. Så vackert.

Harrys perspektiv.

Efter allt kaos på flygplatsen så hade vi äntligen lyckats komma på flygplanet.
Fast det är sjukt tråkigt att vi bara ska mellanlanda i London och sedan fortsätta mot frankrike. Så vi hinner inte säga hej till våra familjer.
Tiden i flygplanet går sakta. Jag sitter och kollar ut den mesta tiden i början tills jag reser mig upp och går mot toaletten. Jag skulle precis öppna dörren till toan när den öppnas av sig själv och ut går en tjej rakt in i mig.
Hon kollar ner först, jag ser på henne att han skäms. Hon lyfter huvudet och plötsligt ser jag hennes ansikte.
Det kändes som att tiden stanna. Hon kollar på mig med hennes vackra ögon. Jag skulle kunna stirra på dem i timmar. Hennes hår var blont och lockigt. Hon var så vacker.
- Hello there, säger jag lite självsäkert även om jag var mer osäker än någonsin.
- Hi.
Jag ser matvagnen komma bakom oss och vi tvingas tryckas ihop mot varandra så att den kan komma förbi. Vi står tätt intill varandra, inte äns en centimeter är det imellan oss. Jag kan inte slita min blick ifrån henne. Hon kollar ner mot marken en liten stund tills hon lyfter blicken mot mig. Jag kollar henne rakt i ögonen. Åh vad jag vill luta mig fram mot henne, lägga min panna mot hennes och sedan kyssa henne. Men nej, det kan jag ju inte.
Jag kommer på mig själv hur fånig och läskig jag måste se ut som bara står och stirrar på henne så jag tvingar bort min blick från henne. Jag märker att vagnen har passerat, men jag vill inte flytta mig direkt. Egentligen ville jag bara står kvar där, kolla henne i ögonen, smeka hennes skind. Men ändå så tar jag ett steg tillbaka och hon vänder sig om och går.
Jag står kvar och ser henne går där ifrån, men när hon kommit en bit så stannar hon plötsligt och kollar bakåt.
Våra ögon möts, det känns precis som om vi var i någon romantisk film. Hon vänder sig om och fortsätter gå och jag går in på toan.
Det var något speciellt med henne. Jag fick en sån känsla i magen jag aldrig fått förut och jag var bara tvungen att veta mer om henne. Så efter jag varit på toa går jag och letar upp vart hon sitter. Jag står utanför och tar ett djupt andetag innan jag knackar på.
Jag ser att hon sitter och läser.
- What are you reading?
- Moby dick.
- Oh, is it good?
- yeah.
- by the way I'm Harry.
- Nice to meet you Harry, I'm Amanda.
- Nice to meet you to Amanda!
Jag sätter mig ner brevid henne och vi börjar prata, hon berättar om att hon ska till London och jobba som aoupär. Vi pratar en lång stund, hennes skratt är helt underbart. Men hon verkar inte veta vem jag är. Hon kanske inte vet att jag är Harry Styles i One Direction. Men jag var tvungen att fråga.
- you don't really know who I'am?
- ofcourse I know, you are Harry?
- No, its not that.
- Then what is it?
Jag måste tänka, så jag kollar ner i marken. Skulle jag berätta eller skulle det förstöra allt? För jag visste att jag ville träffa henne mer. Jag ville inte att det skulle ta slut nu.
- nothing säger jag glatt.
- no, what tell me?
- no, its nothing.
- sure?
- yeah, I'm sure.
Vi fortsätter och pratar ända tills lampan som visar att man måste spännafast sig tänds och jag säger att jag måste gå. Men jag var tvungen att fråga om hennes nummer innan jag går så jag gör det.
Jag kollar henne i ögonen med ett leende på läpparna och ger henne en kind puss innan jag går.
När jag har satt mig ner igen så slår det mig.
Jag har precis mött en ängel.

packa, packa, packa det är allt jag gjort den senaste veckan. Lite tårar har det varit också. Att säga farväl från alla mina älskade vänner har inte varit lätt och ännu svårare kommer det bli att säga farväl från mamma & Klara (systern). Men jag vet att åka till London kommer bli så underbart! Och det blir bara ännu bättre för jag ska åka i förstaklass på ett jätte lyxigt flygplan! Tydligen har familjen jag ska jobba/bo hos väldigt mycket pengar. Tänk nästan 2 timmar i lyx.
Imorgon bär det av så ikväll är min sista kväll i sverige. Flyget går kl. 07.45 imorgonbitti.
Min mamma och syster hade planerat att gå på resturang ikväll, så vi bär oss av så fort alla är klara.
Jag går in till min syster som försöker fixa sitt hår.
- vill du att jag ska hjälpa dig?
- åh, är jag inte för liten för det? säger hon lite ironiskt
- hahah, nä sluta nu! låt mig hjälpa dig.
- hihi, klart.
Jag tar lockar hennes hår i perfekta lockar. Sedan sminkar jag henne, även om hon inte är tillräkligt gammal för att använda smink. Vi pratar och skrattar. Det kommer bli sjukt svårt att lämna henne här i sverige.
Mamma kommer in i rummet och säger att vi måste gå nu.

Hela kvällen är underbar och vi skrattar hela tiden. Vi stannar kvar på resturangen ända till 10.
På vägen hem somnar Klara i bilen. När vi är framme bär jag upp henne till hennes rum och lägger henne i sin säng. Jag sätter mig på sängkanten. Kollar på henne samtidigt som jag stryker hennes skind. Jag böjer mig ner och viskar i henne öra: Det svåraste med att åka kommer va att behöva lämna dig. När jag är borta vill jag att du och mamma tar hand om varandra. Va rädd om dig min älskade syster.
Jag känner hur en tår faller ner från min skind.
Jag går och säger godnatt till mamma och går sedan och lägger mig.

---

Väckarklockan ringde vid 04.30 och allt jag vill var att vända mig och om somna om igen.
Jag hade inte sovit så mycket inatt eftersom jag var så spänd.
Så jag tvingar mig upp ur sängen. Jag fixar mig klar och är redo för att köra.
Jag hoppar in i bilen och kör till flygplatsen. Som tur så somnar jag inte framför ratten även fast det kändes som om jag skulle det ett antal gånger. På flygplatsen var det totalt kaos! Det var folk överallt.
Men jag lyckas ändå checka in och lämna in alla mina väskor. Jag lyckas till och med hitta till rätt gate. Helt fantastiskt om man tänker på hur jag brukar förvirra bort mig.
Tiden springer iväg och det var redan dags att gå på flyget. Kände mig ganska rik när jag tar ingången till förstahandsklassen. Jag går in och ser alla dessa bås. Det liknar faktiskt dem i sex in the city 2. Fast inte riktigt så lyxiga. Jag går i i mitt bås och sätter mig ner. Tänk nu var det dags att starta ett helt nytt kapitel av mitt liv.
Medans alla passagerare går på så sitter jag och läser en skvaller tidning.
Jag märker sedan hur motorn startar och vi bär iväg! Första tiden i planet satt jag och kollade ut över landet. Jag älskar att se bilar bli till små, små pluppar. Fast sen när man inte ser dem längre är det inte kul.
Jag hör ett klick ljud och lampan som visar att man måste sitta fastspänd släcks.
Det är fett tråkigt att sitta själv i ett flygplan. Man har absolut ingenting att göra. Så jag tar upp en bok och läser. Efter en stund känner jag att jag behöver gå på toa så jag reser mig upp och går in på toan. Den är faktiskt större än vad jag trodde och den har en stor spegel som jag kollar mig i. Jag fixar till håret lite, gör först några snygga poser som sedan blir till fåniga och fula. Sedan går jag på toa. Efter jag har tvättat händerna så går jag ut, men exakt när jag öppnar dörren så känner jag att jag går rakt in i någon.
Åh nej, shit vad pinsamt tänker jag.
Jag lyfter min blick upp mot ansiktet då jag plötsigt stannar med blicken.

hej!
först vill jag tacka för det fina kommentarerna!
Ni gör mig jätte glad när ni skriver såna gulliga saker :D

en annan sak bara, det nya kapitlet *at the hospital* är ett tråkigt kapitel.. inget roligt eller spännande i det, tyvärr.
Men ja lovar att det kommer bli bättre särskilt nästa kapitel! Ska redan börja skriva det så det blir perfekt!
och fortsätt kommentera här på bloggen, det gör så att jag vill skriva mer och mer hela tiden! :D

ps: för er som inte vet vad aoupär är (stavning) så är det ett yrke som barnmorska typ. Ni vet en sån som bor hos en familj, passar barn, lagar mat, tvättar, dukar mm!

P&K!

Jag vaknar på sjukhuset. Hela mitt huvud bultar och jag svär på att det snart kommer explodera. Jag ser min mamma sitta i en stol brevid mig. Hon har fortfarande inte märkt att jag vaknat. Jag vänder mig om för att se om det finns någon klocka. Jag hittar ingen klocka men jag ser min väska ligga på marken. Jag tar upp den då jag hör mamma säga:
- Gumman är du vaken?
- nej mamma, jag bara sitter upp och tar upp min väska.. säger jag lite ironiskt.
- åhh, älskling jag var så orolig när jag hörde att de ringde från sjukhuset! Hur kan du ha slagit dig såhär?!
Jag skulle precis förklara för henne om Oskar men jag avbryts av en knackning på dörren och in kliver ett igenkänt ansikte. Det var Oskar.
- hej, kan jag få prata med Amanda ifred tack?
- självklart Oskar!
Mamma går ut ur rummet. Jag kollar på honom med en arg och rädd blick.
- Vad vill du Oskar?
Han lägger blommorna han hade med sig på ett bord och sätter sig sedan på min sängkant.
- Be om ursäkt. Jag är så ledsen Amanda, jag kan inte fatta att jag gjorde så mot dig. Jag mår skit och var så orolig för dig när jag sprang därifrån. Snälla jag ber dig, förlåt mig?
Under hela tiden han prata så vågade han inte kolla mig i ögonen.
- Oskar, tror du seriöst att jag bara kommer föråta dig så där? Du slog mig medvetslös! Du tror att komma hit med lite blommor och en ledsen min ska göra allt bra igen?
- nja.. Ja-jag.. är ledsen.
- A, men vet du vad det är jag med.
Han bara sitter där tyst, pillar på sina fingrar. Jag ser hur en tår faller ner i hans knä.
Jag skulle precis be han att gå när han plötsligt säger.
- Snälla polisanmäl inte mig? Hela min framtid skulle bli försörd.
- Jag vet inte...
Vi sitter tysta en stund tills en doktor och min mamma kommer in i rummet.
- Hejsan amanda, jag är din doktor Philip. Hur mår du?
- Hej, sådär.. En fruktansvärd huvudvärk.
Oskar reser sig upp och ställer sig brevid mamma.
Doktorn kollar om jag har feber, kollar i min mun och så vidare.
- Du har hade en hård hjärn skakning men du kommer bli bra och kan få åka hem ikväll. Men hur hände detta?
Jag kollar på Oskar, han kollar ner i marke först men sedan kollar han på mig med ett olyckligt leende och nickar lätt. Jag förståd att det betydde att det var okej att berätta. Även om han inte ville. Jag visste det var det rätta.
- Jag-jag trilla... Eller ja asså det var så mycket folk i stan och jag knuffades ner på marken och sedan när jag skulle resa mig så knuffade det mig igen så jag trilla ner för en sten trappa. ..
Oskar kolla på mig med en förvånad men lättnad blick. Även om det var det rätta att egentligen berätta så kunde jag inte. Han hade gjort mig så lycklig, varit där för mig när jag behövde han. Han förkänade att få en bra framtid.
- Aha, jo jag hörde det var något känt band eller så i stan idag. Så det var nog deras fans.
- mmm...
- Jag tycker att det ska ha poliser och ordningsvakter ska ha koll på sånt så att sånt här inte händer! säger mamma högt och bestämt.
- asså mamma...
Doktorn skriver i lite papper och sedan går han ut ur rummet med mamma.
Det blev helt tyst i rummet.
- Varför berätta du inte?
- Jag vet inte. Du har varit där för mig när jag hade det svårt och så...
- tack Amanda, om du bara visste hur mycket det betyder.
- varsegod... Du, jag behöver nog vila och så..
- ja, självklart! ehhm, jag går nu då.
- jah..
Han kramar om mig och säger att jag ska krya på mig.
Jag lägger mig ner under täcket. Huvudet har blivit bättre, men det gör fortfarande ont som helvete.
Jag sluter mina ögon. Tänk vilken tur jag hade. Att jag var på just den gatan, just den tiden, just den dagen då ''han'' var där. Och hans ögon. Hans vackra, vackra ögon. Jag ligger och tänker på honom i säkert 10 min. Innan jag förstår. SHIT. Jag faller för en kille som jag träffat en gång ihela mitt liv. Jag kommer inte ihåg hur han såg ut. Jag vet inte äns vad han heter! Herregud. Vad håller jag på med. Han har säkert flickvän, om inte smabo eller kanske till och med fru och han har säkert redan glömt bort mig. Jag tvingar mig själv att sluta tänka på honom.

---

Dagen senare.

Det var fett skönt att komma hem igår. Huvudet har slutat värka och jag är på faktiskt ganska bra humör. Min syster kom in med frukost på sängen imorse och hela min facebook var propfull med logginlägg. Alla undrade hur jag mådde och vad som hade hänt.
Vädret var underbart, solen sken och himlen var helt blå. Inte ett enda moln. Jag satt ute på balkongen och sola när jag kom ihåg. London, jobbet, mailet! SHHHIT! helvete, helvete, helvete! Jag skulle ju svara så fort jag såg det! Åh nej snälla säg att det inte är försent.
Jag sprang in på mitt rum och slängde mig mot datorn. Jag tog upp mailet och ringde nummret.
- Hello!
- Hello, its Amanda!
- oh we so glad you called! You sounded perfekt for us.
- I'm so happy you like me and I would love to work for you.
- perfekt! When can you start?
- I have nothing planed for summer so when it fits for you?
- I know its fast but can you maby come next week?
- yeah I think so!
- GREAT! Our family will love you! We send you a flight ticket!
- okey, awesome!
- Then see you next week then?
- Yes!
- bye bye!
- bye.

Jag kan inte fatta det! Jag ska flytta till London om en vecka. Jag är så lycklig men ändå lite rädd samtidigt.. Det är ett stort steg att flytta hemmifrån och ett ännu större att flytta till London. Men jag känner på mig att denna sommaren kommer bli den bästa på länge!

Amandas perspektiv.

- ARE YOU ALRIGHT?! WHAT'S YOUR NAME?
- A-a amada, mumlar jag tyst.

Allt blir bara mer och mer suddigt och jag kan inte tyda vad han säger. Allt jag ser är hans ögon. Jag har aldrig i hela mitt liv sätt ett par sådana ögon. Så vackra.

Han ropar på någon, han säger något om 911. Jag känner plötsligt att jag är inomhus.
Han lägger ner mig på något jag tror är en soffa. Han lägger sin jacka under mitt huvud.
Jag har fortfarande inte lyckats får bort blicken från hans ögon.
Han tar min hand, säger något. Men jag kan fortfarande inte tyda det.
Hans hand håller taight om min. Han strycker mig över kinden.
Min ögonlock blir bara tyngre och tyngre. Snart var allt svart. Men jag kan fortfarande känna hans hand i min. Precis innan jag är helt borta så hör jag ett svagt ljud som liknar det på en ambulans.

''Hans'' perspektiv.

Jag orkar verkligen inte gå ut bland fansen idag. Allt hade gått så fel idag. Inte nog med att jag hade bråkat med killarna utan också att min familj behövde mig just nu. Jag kände på mig att inspelningen inte skulle gå bra idag.
Paul följer med mig ut till bilen. Vi tar en bakväg som vi var ganska säkra på ingen skulle misstänka fanns. Såklart så ska Paul bara stanna snabbt innan vi går ut för att köpa en bakelse. Och han som skulle gå på diet...
Jag öppnar dörren ut och plötsligt ser jag en kille, en kille som slår på en tjej. Jag ropar: WHAT A FUCK ARE YOU DOING?! Medans jag börjar gå dit. Han ser mig och springer därifrån. Jag springer allt vad jag har fram till tjejen. Hon ligger ihop krumad på marken, jag lyfter upp henne. Men när jag väl lyft upp henne så ser jag. Hon såg ut som en ängel. Det känns som om tiden stannar för en stund. Jag kan inte få min blick ifrån henne.
- ARE YOU ALRIGHT?! WHAT'S YOUR NAME?
- A-a amanda, säger hon tyst och flummigt.  
Plötsligt hör jag Paul bakom mig:
- What are you doing?
- Call 911!
- What?
Jag vänder mig om och går mot honom. Jag ser att han får en chock blick och tar genast upp mobilen och börjar ringa.
Jag bär in henne och lägger henne ner, lägger min jacka under hennes huvud som stöd.
Hennes ögon drars till mina och mina till hennes. Jag tar hennes hand och kollar henne i ögonen och säger: you are going to be alright, I promies.
Hennes ögonen stängs. Jag får panik. Jag håller om hennes hand hådare än någonsin.
- Don't you dare leave me, you hear me? I won't let you go.
Ambulans männen kommer in springandes med en bår. Jag tvingas flytta mig och innan jag vet ordet av det så är hon i ambulansen. Jag springer till en av männen och ska precis fråga om jag kan följa med, men Paul stoppar mig.
- She's going to be fine. You don't have time to go with her.
- I don't care! I want to.
Jag drar mig loss från Paul men när jag vänder mig om så har ambulansen redan börjat köra. Det var för sent.

Jag kunde inte sluta tänka på det.
Vad skulle han säga? skulle han göra slut?!
Klumpen i magen hade bara växt och växt efter timmarna som gått och jag kände hur tårarna började komma. Jag bara låg i min säg väntade på att den sista timmen skulle gå innan vi skullle träffas.
plötsligt knackar det på dörren och min lillasyster Lovisa siger in i rummet.
Snabbt tårkar jag bort tårarna och sätter på ett falskt leende.
- Jag hörde att du fick jobbet, grattis!
- tack sötnos, men ska jag va ärlig så vet jag inte om jag ska ta det..
- varför inte?
- svårt att förklara.
- försök?
- du är lite för liten för att förstå.
- jag är alltid för liten..
Hon går ut ur rummet lite surt.
Jag vänder mig om och kollar på ett foto som står på mitt nattduks bord.
Det är ett foto på mig och min syster. Jag minns precis när fotot togs. Det var en sommar dag för ca 5 år sedan. Att tiden gått så fort.. helt sjukt.
Jag ligger och tänker en stund i min säg. Jag vänder mig om och kollar på klockan. SHIT! Jag hade bara 15 min på mig att göra mig klar för att sticka. Jag hoppade upp ur sängen och sprang ner för att gå ut. Jag hann precis med bussen. Klumpen i magen var fortfarande kvar och den blev bara större och större. Jag hoppade av bussen och gick till parken där vi skulle träffas.
Där satt han och inte var det ett leende han hade på läpparna.
Jag satt mig brevid honom.
- vad ville du prata om?
- jag vet inte om jag klarar av långdistansförhållande..
jag kände hur tårarna började komma.
- det är därför jag tycker att du ska tacka ner till jobbet.
- tacka nej? fattar du vilken tur jag ens har att jag fick detta jobbet?
- men betyder inte jag något för dig då?
- Oskar, du betyder så jävla mycket för mig. Men detta är en livschans.
- okej så du ska bara lämna mig här? och åka till jävla London. Skit land..
- omg oskar, jag trodde du skulle va en bra pojkvän och stötta mig i detta? Men det ända du bryr dig om är dig själv. Fy fan. Asså jag är ledsam Oskar men det är slut.
Han kollar ner i marken med armbågarna på benen. Jag ställer mig upp och går där ifrån med tårar på kinden. Jag känner hur hela den klumpen i magen flyttar sig till halsen och jag känner bara för att syp.
Jag börjar små springa men överallt jag går så är det massor av folk. Konstigt mycket folk. Jag spinger och springer tills jag kommer till busshållsplatsen. Jag ser hur den bussen som jag skulle med åker förbi mig. FAN. Jag sätter mig ner på ''vänt bänken''. Plötsligt ser jag Oskar komma mot mig med tårar i ögonen. Jag låtsas inte se honom. Han går fram till mig och ställer sig framför mig.
- Snälla, ta mig tillbaka? jag gör vad som helst.
Hur mycket jag än vill säga ja så kan jag inte. Det var inte rätt bara.
- Oskar, jag är ledsen.
- fan, fan, FAN.
Han börjar skrika och sparka på saker.
- Oskar lugna ner dig!
- lungna ner mig? Du ska fan ta och lungna ner dig din jävla feta hora!
Jag kollar mig omkring. Till min förvåning så står ingen och kollar på oss. Alla står bara och skiker plötsligt.
- Du är så jävla ful Amanda. Du är helt jävla värdelös!
Jag reser mig upp och börjar gå där ifrån.
Jag försöker tränga mig igenom folkmassan och lyckas precis komma ut till vägen. Jag bestämmer mig för att ta en genväg till en annan busshållsplats. Jag små joggar framåt och svänger sedan in på en av det '' övergivna gatorna''. Jag går och går tills jag plötsligt hör något bakom mig. Jag vänder mig om men innan jag vet ordet av det så får jag en fet stor smäll i ansiktet. Jag trillar ner på marken. Precis då jag ska vända mig om och se vem det var så får jag en smark i magen och tappar luften. Allt började bli suddigt framför mina ögon. Jag hör svagt en röst som säger: jävla hora.
Strax efter det så får jag en till spark magen. Det känns som jag ska spy när som helst. Jag  vänder mig och och försöker kravla mig frammåt. Men han fortsätter att sparka på mig. Denna gången i ryggen. Men precis innan han ska slå mig för femte gången så hör jag någon ropa: WHAT A FUCK ARE YOU DOING?! Oskar springer iväg.
Jag hör fotsteg komma mot mig. Allt var väldigt suddigt men jag kan höra hur en annan kille kommer fram till mig och lyfter upp mig.